När man sover om natten ligger man bara där utan att ha någon betydelse varken för sig själv eller för andra. Sömnen är egentligen ett ganska värdelöst tillstånd, då man bara finns till utan att det spelar någon roll, ett tillstånd då man inte gör någon egentlig nytta. Och det är samma sak med hela livet.
Man föds. Man kommer till världen i samma stund som en oerhörd mängd andra människor lämnar den, i samma stund som en oerhörd mängd andra människor också föds. Man kastas in i en livscykel, ämnad för att göra samma värdelösa saker som andra redan har gjort och för att slutligen dö utan att det egentligen har någon betydelse. Från den trygga magen, där man gjort tydlig påverkan och faktiskt haft någon betydelse, dras man ut in i en värld där man är en patetisk människa bland miljarder andra likadana. Bland dessa miljarder finns det, förhoppningsvis, två som verkligen bryr sig, föräldrarna, och en relativt liten samling figurer som kanske skulle lägga märke till om man försvann. I övrigt ger alla fullkomligt fan i ens existens. Man är nämligen helt betydelselös, helt obefintlig. Man är totalt värdelös.
I sin patetiska tro på att man betyder nåt så traskar man vidare i livscykeln, på samma sätt som alla andra miljarder människor. Man börjar skolan för att där lära sig exakt samma saker som alla andra, saker som nästan undantagslöst är meningslösa och som man aldrig någonsin kommer ha användning av i sitt patetiska liv. Sedan hamnar man antagligen i arbetslivet. Man går dag efter dag till ett arbete där man sliter på för någon annan helt betydelselös person. Man tjänar några kronor som man lägger på att överleva för att fortsätta slita röven av sig på samma värdelösa jobb.
Den lilla, ganska obetydliga tid som finns utanför arbete och sömn försöker man roa sig på, i den mån det går. Man ägnar sig åt samma ytliga och meningslösa nöjen som alla andra miljarder människor. Man umgås med några människor som är lika värdelösa som en själv och det hela är egentligen helt meningslöst.
Någon gång tror man kanske kärleksfullt att man finner någon speciell människa, i ignoransen mot det faktum att ingen är speciell eller har betydelse bland miljarder av andra likadana varelser. Om ens obetydliga känslor är besvarade kanske man tillbringar några år tillsammans med människan i fråga. Man delar sitt värdelösa liv med en annan betydelselös människa och det hela rullar vidare på samma sätt som tidigare, bortsett från att man nu är två i stället för en, som om det skulle ha någon som helst betydelse bland miljarder andra.
Kanske tvingar man in något nytt liv i denna värdelösa värld, i den patetiska tron att ens värdelösa gener på något sätt är värda att föra vidare. Men inte heller det spelar någon roll. Man är och förblir värdelös, precis som eventuella andra familjemedlemmar och alla andra meningslösa varelser.
Veckorna rullar vidare, alla i princip likadana och alla lika meningslösa. Veckorna blir till månader och månaderna till år, ända tills man efter några meningslösa decennier dör. Man dör. Man lämnar världen i samma stund som en oerhörd mängd andra människor gör samma sak, i samma stund som en oerhörd mängd andra människor föds.
Livet är fullbordat, i den mån något så obefintligt och värdelöst nu kan kallas för fullbordat.
